EKORRHJULET - full fart i vardagen!

Huset på plats!

2010-04-20T22:19:00.023+02:00

Godkväll!
Idag var det lite dagen D för oss, dvs 20 april. Ända sedan 30 december har vi väntat på LB-HUS leverans av Villa Hortensia till vår tomt på Benvedsbacken 28. Jag tog mer än gärna ut en semesterdag för att få uppleva vårt eget 2-planshus smällas upp, på det som fram till imorse såg ut som en betongplatta på en stenöken, se bilden nedan...

Plattan gjuten och förevigad två dagar innan AIK krigade upp sig i elitserien igen! "VI È ÖÖÖÖVERALLT..."

Lämnade Alice och Molly på dagis strax efter åtta och plockade sedan upp svärfar Yngve i Bagarmossen och satte kurs mot Vistaberg med "Röda Faran". Vädret lovande, solen sken och temperaturen hade börjat stiga över 10-strecket så det kändes som en bra dag! Redan vid första anblicken måste jag säga (så amatör i branschen är) att byggtekniken anno 2000-tal är minst sagt otrolig. Två långtradare, en lyftkran samt några snickare fanns på plats och minsann hade man inte redan rest väggarna på bottenvåningen, på bara några timmar! Morsade på byggledaren och några snickare och tog sen ivrigt fram mobilkameran och började plåta nybygget från alla håll och kanter. Den vänliga byggledaren lät mig låna en hjälm så jag kunde ta några foton innanför väggarna också, kändes gött att kliva in genom sin egen ytterdörr och mötas av solskenet, hehe, taket var inte på än ;-) Ett gäng bilder som jag tog på morgonen vid mitt första möte med huset:

Huset sett västerifrån, lilla fönstret är vid arbetsbänken i köket och till vänster om det matplatsens fönster.

Baksidan av huset, just den här vyn från sydost försvinner sen när förrådet kommer på plats. Fönstrena tillhör vardagsrummet, och utanför altandörren är det planerat att bli ett 40 kvm trädäck.

Sneak-peak av matplatsen i köket.

När jag tagit tillräckligt med bilder var kaffedarren ett faktum och jag och Yngve åkte till Huddinge Centrum och fikade, kaffet smakade ovanligt gott idag, men det var först efteråt som jag fattade varför...haha jag har ju semester idag, då är det gött å fika...! Sen hann jag med några ärenden på Söder också innan jag fick lov att hämta upp Anna på jobbet, vid det här laget lika nyfiken som ett barn på julafton. Åter en sväng till Benvedsbacken, haha bygg-gubbarna log överseende när även den bättre hälften ville se det blivande hemmet ploppa upp... Tog några bilder till, men sen bråttom bråttom hinna skicka ner en hamburgare i farten, för Anna skulle va på jobbet kl. 13 igen.....maaaagsåååår för mindre...!!! Köpte med mig ett gäng wienerbröd till bygg-laget så dom inte hamnar i "fuskbyggarna" på TV, hehe, lite mutor gör servicen bättre har jag hört......???!!! Gjorde en snabb lov till huset och lämnade fikabrödet och fanimej, hade dom inte redan fått upp nästan hela övervåningen också, effektiva LB-HUS!!! Byggledaren lovade att taket skulle vara på plats kl. 18 ikväll, vilket det också var, se bilden längst ner!

Väggen som nu lyfts på plats tillhör "Master Bedroom".

En liten del av vardagsrummet.

Bilden tagen strax innanför ytterdörren, hallen i förgrunden och en liten del av vardagsrummet i bakgrunden. Köket till höger. Till vänster här blir det tvättstuga och trappa upp till övervåningen.

Ytterdörren på framsidan. Groventrén kommer att vara i anslutningen till carporten och då kommer man in i tvättstugan.

På kvällen var även taket på plats, som utlovat! Sorry bildkvalitén.

Planlösning plan EV och ÖV. Notera två revideringar på övervåningen: 1) KLK ersatt av bastu, vilket medför att dörren vid trappan försvinner. Ingång till bastu sker istället från badrummet. 2) Väggen mellan sovrum 3 och övre hall försvinner och samt sovrum 3 blir till ett allrum istället. Garderoben i detsamma flyttas till sovrum 2.

Tack för idag gott folk, sov gott!

Första spadtaget till vårt hus!

2010-03-16T21:32:00.016+01:00

Har varit ut(b)loggad sen slutet av augusti. Det är som sagt Ekorrhjulet, det som snurrar utav h-vete och aldrig tycks stanna, som hållt mig borta från tangenterna. Men nu i takt med att vår tomt, det som så småningom ska bli vårt efterlängtade hus, har fått sina första spadtag, ska jag göra ett ärligt försök att uppdatera bloggen med lite bilder vartefter det händer nåt kring bygget. Mest gör jag det för egen del, men det kan ju finnas nån därute som vill kika in då och då! Välkomna!

Många undrar hur vi kom på idén att köpa/bygga hus, vi som för två år sen flyttade tillbaka till Hammarby Sjöstad just för att vi trivdes så bra där under förra sejouren. Vi som mest kikar på Hemnet efter landställen i Sörmland, Uppland och Östergötland, hur har vi plötsligt kommit på tanken att faktiskt lämna vår älskade Sjöstad och flytta till ett nybyggt hus?

Svaret är SLUMPEN! En söndagskväll i mitten av december sitter undertecknad vid datorn, medan sambon sin "vana trogen" somnat framför tv:n, i soffans högra hörn, intet ont anande att gubben för skojs skull är på Hemnet och andra bosajter, för att kika efter villor i Nacka och söderort. Plötsligt ligger objektet bara där, leende, lockande och fångar mitt i det läget något dalande intresse, just i stunden när jag tänker lägga ner, borsta tänderna och krypa ner under täcket, denna mörka kalla decemberkväll när temperaturen i Stockholm för första gången sen mars månad sjunker under nollstrecket...så dyker mitt blivande hus upp mitt framför näsan på mig! I Vistabergs Trädgårdsstad, Huddinge byggs ett helt nyexploaterat område upp med villor, parhus, radhus och kedjehus i Stockholms södra delar! Bilderna på visningshuset ser riktigt najsa ut, hm... Kanske ska väcka Anna som för en dryg timme sen satt här med mig och tittade på stugor i Uppsalatrakten...

Anna masar sig upp från soffan och kikar lite småtrött på datorn och säger att det ser trevligt ut, men Huddinge, är inte det långt bort från stan? Ja, säger jag och tar fram en karta på hitta.se. Hela 15 km från trygga Sjöstaden ligger det, haha! Men vad bättre är, så visar det sig att det är precis lika långt från Annas jobb som vår nuvarande hemvist på Heliosgatan. Hon låter skeptisk och brukar vara duktig på att plocka ner mig på jorden i dessa lägen, men anade jag ändå inte ett visst litet intresse hos henne? Bäst att inte hoppas för mycket.

Morgonen därpå frågar Anna om hon drömt eller om jag visade henne nåt villaprojekt i Huddinge. Ahaa tänker jag, hon är inte omöjlig iaf... Vi slår på burken och tittar en gång till, hon låter faktiskt mer än lovligt nyfiken... -Vi kan väl åka o kika ikväll, med bilen, föreslår jag och till min förvåning går Anna direkt med på min galna idé. Vi gör slag i saken och Vistaberg överraskar oss med närhet till naturen, tomterna har ett högt söderläge uppe på en ås, och ligger på en återvändsgata med hus endast på ena sidan. Barnvänligt också, resonerar vi och t.o.m Annas pappa håller med. Om Anna kan vara skeptisk så brukar hennes pappa vara desto ärligare hehe, men även han låter försiktigt nyfiken på projektet. Till saken hör att jag aldrig träffat en person med ett större intresse för bostadsprojekt, bostadsköer, bosparande osv än Yngve. Ett definitivt positivt första besök i området är gjort.

På jobbet dagen efter, ringer jag upp en mäklare för att snabbt få vår lägenhet värderad, kanske kanske kommer vi ganska snabbt behöva ett lånelöfte. Villatomterna kan ju gå åt som smör i solen, framförallt då vi i detta nu kikat in oss på en speciell tomt, nämligen den näst sista på gatan, den sista är redan såld! Värderingen snabbt avklarad, en första bankkontakt tagen, mäklaren som fått i uppdrag att sälja tomten för NCC/LB-hus räkning förhandsreserverar tomten till oss. Mycket hinner hända under en dryg vecka och i det läget tvekar vi plötsligt, backar nästan ur! Går det för fort nu? Får vi det hus/tomt vi vill ha? Vill vi flytta ut på "landet"? Hur ser vår ekonomiska kalkyl ut? Efter att ha tagit oss ytterligare en rejäl funderare, bestämmer vi oss iallafall för att skickar in en låneansökan, strax innan vi drar iväg på julfirande. Banken lovar kikar på det och återkomma i mellandagarna.

Den 29/12, när vi är uppe i Norrland, ringer så banken och berättar att man godkänt vår låneansökan. Knappt har vi hunnit landa hemma i Sthlm igen, förrän vi ska träffa mäklaren och på dagen innan nyårsafton skriver på papprerna. Det känns lite spännande och konkret nu, det har gått jäkligt fort men samtidigt känns det helt rätt!

En kort tid därefter träffar vi LB-hus, en trevlig säljare som går igenom alla husets detaljer mycket noggrannt med oss. Samtidigt får vi tillfälle att närmare kika på tillvalskatalogen och får andra värdefulla tips som kan vara bra att tänka på när man ska välja inredning mm. Vi gör en preliminär lista över vad vi tror oss vilja ha, och lämnar den till honom. Väl hemma blir det ungefär hundra ändringar i listan innan vi slutligen godkänner LB-hus skriftliga offert över tillvalen. SAUNA blir det såklart, på bekostnad av klädkammaren! Hur fan lyckades jag få igenom det kravet, undrar man såklart såhär i efterhand??? :) NU, bara för ett par dagar sen kom även jag och Anna slutligen överens om kakel och klinkersvalen till kök, wc/dusch på bottenvåningen samt badrum/bastu på övervåningen. Nu kör vi!

Många bilturer till Vistaberg har det blivit och kommer att bli även framöver! Senast idag var vi där och nu ser det ut så här på tomten:

Kul att första spadtaget är gjort! Fler bilder följer inom kort, och jag lovar att det ska blir mer fokus på bilder än på text framöver!!!

Sju månader och 6 dagar kvar till inflyttning!

Vackert Bröllop & Det Blir Aldrig Som Man Tänkt Sig

2009-08-27T21:59:00.008+02:00

Puuuhhhh! Suckar efter en händelserik vecka, har inte haft tid att skriva för det har gått i en rasande fart och ekorrhjulet är åter igång...

Emmas och Jockes bröllop, ja! I lördags, men det höll nästan på att skita sig. Torsdag kväll: Alice vill inte äta kvällsmål, smakar på ett litet rån men vill inte ha, mår lite illa. Fredag morgon: kräk-kalas! Oh shit nu blir det inget bröllop hann man ju tänka flera ggr, pessimist som man är... Hämtar morsan från Arlanda, vår räddande ängel till barnvakt som blott för två dagars samvaro med barnbarnen lämnar höstruskigt Kiruna för kungliga huvudstaden, bara för att vi ska kunna gå på bröllopet. TACK mamma!!! Kiitos! Hon tog sig an martyr-rollen att sköta risky business med kräksjuka och allt, men klarade sig med lite halsont och vi kom faktiskt iväg till Muskö Kyrka och Ludvigsbergs Herrgård, Anna och jag. Tack vare morsan, samt våra schyssta chaffisar P och J som på kvalitetstid respektive nattmössetid kuskade oss de sju milen ut och hem från skärgårdsidyllen. TACK till er oxå! Och TACK till handspriten, 10 hela vitpepparkorn om dagen samt Estnisk Vodka som räddade oss från kräkbasiluskerna den dagen :)

Bröllopet är en helt annan historia. Wow och alltid lika fantastiskt, mäktigt och romantiskt, t.o.m jag måste erkänna att romantik kan vara häftigt! Häftigt med transporten, vi blev hämtade av inte häst och vagn, men väl traktor med öppet släp med tilhörande trädäck och björkbeprydda träbänkar. Åkturen bestod av den korta snutten från Ludvigsberg till kyrkan och tillbaka! Bevittnade en jäkligt fin och mäktig vigsel med Mendelsohn, Frida Holmströms skönsång, (shit Frida du kan bli rik på din röst om du vill) en skön präst med humor, riskastningen och inte att förglömma den obligatoriska kyrk-baki-supen som smakade alldeles förträffligt trots den något byxljumna rusdrycken i sensommarvärmen. Det roligaste av allt var ändå när brudgummen efter vigselakten, sent om sider, kom brassande på en flakmoppe med "Just Married"-skylten och de givna skramlande ölburkarna hängandes i snören efter sig. Den nyblivna bättre hälften livrädd sittandes på flaket med klänningsläpet och brudbuketten fladdrande i vinden!!! Han kom väldigt sent för vi hade nog ätit alla snittarna och svept i oss alla välkomstdrinkarna, för moppen hade strulat och på dagen D gett fan i att starta, det blir aldrig som man tänkt sig!!! Men en riktig karl reder sig själv, så Jocke gjorde varken sin nykyssta brud eller bröllopsgästerna besvikna, utan brummade in på herrgården med blåröken pyrandes och med skinnhjälmen och gogglesarna på huvudet till gästernas stora stora nöje, fy fan va roligt vi hade, en ashäftig höjdpunkt på ett mycket lyckat och fantastiskt bröllop!!! GRATTIS Emma och Jocke och TACK för en minnesrik och supertrevlig fest, en enastående middag med tillhörande tal som både roade och berörde gäster och brudpar med sina närmsta. Och sist men inte minst TACK för att vi fick vara med och fira er stora dag!

Mollys stora vecka skulle sen följa, hon skulle bli stor och börja på dagis, 3-dagars inskolning och sen pang bom ut i livet - trodde vi ja! Allt började riktigt bra, hon såg ut att passa in på förskolan, de äldre barnen tog henne med på trehjulingarna, hon skrattade och struntade i pappa på gården, väl inne intog hon lunchen utan tjafs, trots att hon för första gången i livet fick luncha utan både haklappen, barnstolen och pipmuggen, ja hon spillde ut vattenglaset över klänningen och ja hon höll på att ramla ur barnstolen 10-talet gånger och nej hon var inte det minsta bekymrade över detta heller! Men sen skulle det vilas, båda småtting-avdelningarna låg i en sovsal och det är väl inget, bara att sova väl! Nja, Molly tyckte tvärtom att det var alldeles för spännande för att sova, definitivt för mycket att se på och sen alla dessa barn och vuxna som låg där, mitt på ljusa dagen i nån sorts kollektiv "efter-maten-kollaps". Trött var hon, det gick inte att ta miste på, men för att försöka stå emot, upprepade hon sitt numera dagliga mantra: -Titta...titta dä...titta.....dää......titta..... och vägrade att ligga still på madrassen. Fick säkert dra ner henne 15-20 ggr på madrassen innan jag gav upp och tog henne i famnen och vankade runt på avdelningen, bara för att trötta ut henne, nej kanske mest för att de andra stackars barnen skulle få lugn och ro och hinna slumra till en stund innan det var dags för mellis och eftermiddagsleken. Till sist somnade Molly av total utmattning, efter att effektivt med en dåres envishet ha kämpat emot John Blund i trekvart och sov nu som en stock ett bra tag.

När jag efter att ha besökt storasyster Alice på sin nya avdelning i samma hus, efter en dryg timme väckte henne, ville hon bara ligga kvar på den frottébeklädda madrassen, något yrvaken och förskräckt studera omgivningen. -Pappa, var är vi, såg hon ut att fråga men sa inte ett knyst. Hon helt sonika greppade sin far krampaktigt om halsen och höll mig så länge länge som för att söka skydd från omvärldens faror. Alla vid det här laget tomma madrasser som bara för en stund sen kryllade av andra barn, sovandes i det lustigaste positioner, gapade nu tomma i rummet och min lilla dotter hade absolut inte en blekaste aning var någonstans i världen hon hade hamnat.

Efter en stund vaknade hon till och gav mig ett litet försiktigt leende, men jag såg att det var något som inte stämde. Hon brukar nämligen inte trivas i famnen alltför länge, utan vill naturligtvis snabbt ut och upptäcka världen igen, utvilad och full av upptåg. Men inte den här gången, hon fortsatte att gosa och krypa in i min famn, gnydde oroligt när jag ville sätta ner henne, och fullständigt struntade i den annars så intressanta smörgåsen, som bjöds till mellanmål hennes första dag på förskolan. Hon rapade och hickade lite och jag började nu misstänka det värsta, hennes tur att ärva magsjukan kanske? Jag förklarade läget för personalen och lämnade för säkerhets skull snabbt förskolan. Lommade med raska steg hemåt med Molly oroligt gnyendes och rapandes i McLaren-åket och hann t.o.m med tre meters marginal in på vår egen gata, ja hon hade åtminstone den goda smaken att inte förpesta andras gator i Sjöstan, hum..! Molly formligen exploderade i en JAG LOVAR ER aldrig skådad kaskadkräkning som aldrig ville ta slut. Ut kom frukostgröten, förmiddagsbananen, lunchsoppan med mera med mera, och allt hamnade antingen innanför det stackars chockerade flickebarnets klänning eller på hennes ben och i vagnens vartenda skrymsle och vrå... Instinktivt grävde jag fram Natusan-tvättlapparna ur skötväskans inre och försökte förgäves skyffla undan den sura äckliga uppkastningen som bara tycktes fördubbla sig i mängde ju mer jag torkade och försökte... Molly var lika chockad som jag och den välklädda medelålders kvinnan som förgäves försökte inta sin sena lunch på Sushin, vars fönster vi precis råkade stå utanför, verkade inte heller oberörd utan reste sig och förflyttade sig längre in den japanska fiskrestaurangen, för att slippa uppleva infernot som plötsligt uppstått framför hennes för en stund sen intet ont anande ögon. DET BLIR ALDRIG SOM MAN TÄNKT SIG - tänkte nog nog både hon och jag samtidigt, jag kan känna viss sympati för henne när jag riktigt tänker efter. Hon fick både Pizza och Sushi till lunch denna dag...

Idag var jag tillbaka på jobbet på allvar efter 4 månaders pappaledighet, jag väljer att skriva det kort och utan inlevelse, för det var ungefär så det kändes. Åter i ekorrhjulet och 4 månaders frånvaro märktes knappt - DET BLIR ALDRIG SOM MAN TÄNKT SIG!

Orädda barn och trädkramarnas köhelvete!

2009-08-20T07:28:00.007+02:00

Jag trodde inte Molly var så modig! Häromdagen skulle en förväntansfull storsyster Alice byta avdelning på dagis, från småttingarnas paradis en trappa upp till de tuffa kidsen på 4-5 årsavdelningen. Först skulle barnen som vanligt leka fram till klockan tio på gården, för att sen sakta och nervöst röra sig in i huset, till det man till hälften längtat till och lika mycket känt ängslan inför, nämligen "ceremonin" där man helt enkelt blir STOR. Alice har nog mest sett fram emot detta, men när tisdag morgon grydde, frågade hon mig lite osäkert om inte jag och Molly kunde vara med under själva överflyttningen. -Det är klart vi kan, gumman, sa jag och kände mig stolt att vara inbjuden till hennes stora stund.

Själva "ceremonin" bestod av en sångstund där de båda förväntansfulla småbarnsavdelningarna satt tillsammans och sjöng välbekanta sånger. Roande nog upptäckte jag att jag var den enda föräldern som tagit sig tid att vara med på detta, ja såklart för att Alice ville det, men inte minst för att jag nog är den enda som fortfarandeär föräldraledig! Fröken L frågade om de barnen som skulle byta avdelning visste vilken avdelning de skulle börja på, ingen av barnen sa någonting... nu var det nervöst och lite osäkert på de allra flesta händer och fötter. Utom Mollys såklart...

Utan att tveka stapplade det yngsta barnet i lokalen, min minsting och fortfarande sommarlovslediga och helt orädda Molly mitt in i gröten av barn och satte sig. Hon tittade inte ens åt mig - utan deltog glatt i sångstunden genom att ivrigt, och i total otakt till musiken, klappade händerna och gjorde samma rörelser som de andra barnen, men med ca 5 sekunders fördröjning.

Plötsligt hördes trummor från trapporna! Ner från storbarnsavdelningarna kommer två fröknar ner med varsin bongotrumma och ställer sig i varsitt hörn av rummet. Fröken L frågar barnen, vad i all sin dar detta ska betyda, och Alice kommer springande till mig och ställer sig nära nära, medan modiga Molly fortsatt klappar händerna och lever med i musiken som stannat för en halv minut sedan.

Sen går allt väldigt fort, ackompanjerade av trummor befinner vi oss plötsligt uppe på Alice nya tillhåll och de äldre barnen som redan går där, tittar sig förvånat omkring och undrar vad som nu hände!? Vilka är ni och varför kommer småbarnen hit upp??? Efter en minut har Alice, redan nu i full lek med kompisar, integrerat sig på det nya vistet och jag och Molly lommar hemåt, stolta och glada, det gick ju smidigt... Få se om det går lika smidigt nästa vecka, när det är Mollys tur att försöka integrera sig, det ser iaf lovande ut!

Igår hämtade jag och döttrarna bilen från verkstaden i Akalla. Grattis! Jag är bra dum ibland, det måste jag erkänna. Kl. 16.33 hade vi checkat ut från Svenska Bil och satte av hemåt, i vår egen bil, efter att ha krånglat med två småbarn, deras bilbarnstolar, plåtverkstans torra och halvt otrevliga personal utan minsta leende, hyrbilsfirman som var ungefär tvärtom, dvs skittrevliga och tillmötesgående. Det började iaf bra och E4 söderut rullade på tillsynes riktigt bra, men ack vad man bedrog sig, eller egentligen visste jag detta redan i förväg. Vid stod still, rullade 3 meter, stod still, rullade 1 meter, ungarna gnällde, vi rullade 2 meter, Alice kissnödig (kan inte stanna älskling, håll ut) Molly började knorra vid Järva Krog, då hade vi åkte 4 km på ca 35 minuter och resten är historia, vi kom hem 18.15 irriterade, trötta och jävligt hungriga och jag svor att aldrig mer sitta i den där jävla bilkön vid Solna som sedan ringlade sig vidare längs Essingeleden söderut. Vi hade tagit av vid St Eriksplan och tog oss hem på 15 minuter, hade vi fortsatt längs motorvägen hade vi väl varit hemma vid midnatt!

FÖR HELVETE POLITIKER, tjänstemän, Vägverket, trädkramare, MRF: Jag befaller er att använda er egen lilla inpyrda tankesmedja till något konstruktivt!!! Tusen och åter tusen bilar som står på tomgång från Kista till Västberga, spyr ut miljoner av ton koldioxid, vetefan allt som spys ut, men detta ringlande inferno av fordon, tunga sådana, lätta sådana, fyllda sådana, enmans sådana kan inte vara bra för miljön, ekonomin, människan, inte för något eller vad tycker du Wetterstrand, ska man ta kanoten från Uppsala till Södertälje med sina barn eller sin långtradare? Den egna företagaren; elektrikern som bytt en glödlampa i Rotebro, varför ska han sitta tre timmar i bilkö för att komma hem till Fruängen? Varför i helvete ska man behöva acceptera det här? Läste en kul mediaskylt vid vägen förut: "Det finns två huvustäder i Europa som saknar kringfartsled, Tirana är den ena..."

FÖRBIFART STOCKHOLM NU - för allas skull!

Om äckliga barnstolar

2009-08-15T08:36:00.011+02:00

Igår var hela familjen i Gustavsberg, familjen H-B var också med samt delar av familjen T/J-W.
De flesta badade i det härliga nya badhuset, medan min värdelösa hud och jag hoppade över klorexponeringen som kliar minst 3-4 dagar efteråt. Istället tog jag med mig Molly och i sällskap av M med sonen D gick vi till världens minsta centrum GURRAN, samt vidare till porslinsoutlet och lite fika. Det var nog inte med lite vånda som jag passerade de trånga gångarna på t ex Iittala Outlet, fullt medveten om Mollys fötter som alltför ofta sticker ut ur sittvagnen, ibland provokativt sparkandes utåt sidorna, varför inte krascha lite kristallglas för att väcka någon form av uppmärksamhet??? Men vi klarade oss, inte ett skadat gods trots tre butiksbesök haha!

Nej, vi hade klarat att äntra affärerna med dessa öutröttliga rader av 1:a och 2:a sorteringens mattallrikar, onödiga fula värmeljushållare som folk låtsas tycka om bara för att de kostar 150:- styck och man kan ju alltid "imponera på väninnan Greta för det går bra för min mans företag och vi har råd att köpa det där dyra designade glasprylarna" dvs nåt man inte tycker om men SKA ha bara för att, liksom... Sånt fanns där massor av, men missförstå mig inte nu! Jag har inget emot design, bara det är nåt snyggt eller praktiskt, inte enbart för att nån suttit och gjort en tusende variant av just värmeljushållare och prissatt genom att grovt överskatta sin egen förmåga. Kanske finns en anledning att det råkade vara nedsatt pris på just dessa, samt att dessa nästan uteslutande tycktes överbelamra alla former av fyndhyllor whatsoever.... KUL!

Fikade gjorde vi också, på det prisvärda och mycket fräscha caféet i Tornhuset vid hamnen. Här mina läsare, kommer dagens överraskning! Barnstolarna på Caféet var nämligen rengjorda, nåt som idag är MYCKET ovanligt vart man än fikar i vårt avlånga land... Det visade att man åtmnstone delvis tycker att de små barnen - framtidens kunder - värdesätts som besökare, om än de oftast fikar medhavd banan eller fruktpuré på burk minsann. Jag behövde - för en gångs skull - inte ta fram Mollys tvättlappar för att torka av månadsgammal mandelmassa eller gårdagens orangeröda dregel från nån lite parvel som just klämt i sig en burk Pasta med tomat och mozzarella som sen tacksamt geggat sig fast i barnstolen. (Nån som känner igen sig?) Nej, här var det rent, wow! Jag är chockad, för inte ens på de mest fashionabla och snofsiga caféerna längs kajerna i Hammarby Sjöstad, har man fattat att även de allra yngsta kunderna ska ha rent omkring sig! Visserligen är de unga servitriserna fantastiskt snabba att med sura, bakteriedoftande wettextrasor samt en flaska citronspray springa runt bland borden och pliktskuldigast vifta ner smulorna på golvet -för att sen blixtsnabbt återvända till sin mobil och messa pojkvännen- men barnstolarna förblir så gott som varje gång, lika äckligt sunkiga som de lämnas av barnfamiljerna som fyllt sitt behov av latte eller dammsugare. Förväntas det att barnfamiljerna ska ta med sig citronspray o wettexdukar och göra rent efter sig själva eller vill man helst inte ha några barnfamiljer alls på fiken? Det sistnämnda vore åtminstone i Sjöstaden förödande för det verkar åtminstone som att caféerna på dagtid skulle få mycket svårt att få ihop till hyran om det inte vore för alla mamma- och pappalediga filurer och deras barn.... jag ska hädanefter i Svinfluensans tider ta med mig lite desinfektion och en trasa när jag fikar, häng med ni andra också på mitt upprop!!! Sen ska man ljudligt sucka och stöna över de ofräscha barnstolarna (det brukar jag göra) så att personalen, eventuellt hörandes om man inte har fullt upp att messa pojkvännen, kanske snappar upp mitt "rop på hjälp".

Men i Gustavsberg funkade det, för personalen var trevlig, kundmedveten och hade inte mobilen framme bland assietter och salamiskivor. Om stället även kan visa att man fullt ut menar allvar med kundservice och tillgänglighet, ser man till att fixa en ramp till entrén så att både barnvagnar och funktionshindrade med rullstol kan ta del av fräschören, då ger jag PPPPP, dvs fem pappapoäng!

Nu ska vi till Uppsala på besök till familjen K-M i Storvreta, skoj!

Ekorrhjulet rullar igång!

2009-08-12T21:02:00.011+02:00

Idag är det exakt 15 dagar kvar.

Min pappaledighet - som i förväg åtminstone av mig betraktades som lååååång - övergår snart i en dagisinskolning för lilla Molly som nu ska "kastas för vargarna" och bara bli en i mängden. En ihärdig, stapplande medlem av barngruppen som ska växa samman och bli en homogen och utvecklande "arbetsplats" för den yngsta medlemmen i familjen. 4 månaders underbar pappaledighet, en händelserik och inte minst lärorik egen tid med familjens minsting, kommer att avrundas med "Speed-inskolning" á la Stockholm!

Lika bra att göra pinan kort och sen med stor vånda åka till jobbet och förtränga att man lämnat in barnen på daglig förvaring. Sen hämta hem dem på sena eftermiddagen, för att från en meters håll betrakta dem utmattade och tinnitus-beprydda sätta sig vid middagsbordet som i koma. Bara för att direkt efter "Bompa" somna med tandborsten i mungipan. Man vaknar och hajar till när ungarna är tonåringar och undrar vart åren tog vägen....???? Och nej jag menar inte allt det där, för jag är övertygad om att de har det bra bland kompisarna och pedagogerna på förskolan! Leker, utvecklas och får pröva på saker som man knappast hinner med hemma under de få timmarna innan de somnar för natten, faktiskt! Förskolan är definitivt en av "ekrarna" i det stora ekorrhjulet, kanske den viktigaste av dem alla!?

Men faktum är att ekorrhjulet redan imorgon börjar sin färd mot oändligheten, för jag ska nämligen jobba, EN HEL dag tänker jag kämpa! Först gå igenom några hundra olästa mail, av vilka max 3 av 10 direkt berör mitt jobb, resten bekämpar jag som små mygg, med min egen lilla insektsbekämpningsmetod eller rättare sagt knapp - DELETE, har ni sett den? Min sitter längst upp till höger! Mycket bra att ha efter föräldraledighet och andra mer eller mindre frivilliga perioder av arbetsfrihet. Sen ska jag ordna några praktiska saker, torka av bordet med luktagott-medel på trasan, gå igenom alla "surdegar" med mitt team och sen bara go with the flow. Ni anar inte hur fort man är tillbaka i verkligheten, om så för en enda dag...

Och kvarvarande 15 dagar går fort, under tiden ska Alice byta avdelning och bli en STOR dagistjej, Molly ska som sagt inskolas på Alice gamla avdelning, Anna och jag ska hinna gå på ett mycket trevligt bröllop och jag ska minsann - inför min comeback på rederiet - hinna stryka skjortorna fina, slicka såren och inte minst tycka jävligt mycket synd om mig själv, som lät de här fyra månaderna formligen flyga iväg.

Sen snurrar ekorrhjulet på igen, precis som vanligt.....om inte svininfluensan når oss förstås!

Noterar att Sveriges nedåtgående spiral spelmässigt fortsätter, med eller utan Zlatan! 1-0 och stundtals mediokert uppträdande mot -inte lillebror- utan snarare barnbarnet Finland (så Finne jag är i själen) inger inga stora förhoppningar inför stundande kvalmatcher, tyvärr!

Bilkö eller sommardisco?

2009-08-09T23:21:00.005+02:00

Idag var det SKÖNA SÖNDAG! Hm, åtminstone för den del av oss, livet är upp och ner, in och ut, av och an, men tur att det finns hjälp att få, om än på fjärde försöket...

Alice, vår egen 4-åriga primadonna, prinsessa på ärten, med svarta och rosa slingor i sitt hår, har tyvärr lidit av förstoppning i en dryg vecka. Lyckades med vånda och stor smärta göra "nr två" efter flera dagars tvärstopp, men sen fastnade allt igen, likt en oändlig bilkö med tusentals frustrerade nollåttor i sina fina glänsande bilar, alla drabbade av ett och samma motorhaveri på centralbron, stod det helt stilla i det som engelsmännen kallar the large intestine och som framkallade sådant huvudbry för såväl mamma och pappa som flickebarnet själv.

FÖRSÖK ETT: Pappa tjatar om plommonen, ska hjälpa! Drick mycket, ta ett päron, det kommer snart igång, vännen! FAILED!

FÖRSÖK TVÅ: Lördag morgon, vi provar Microlax vännen! Pedagogiskt förklarade jag och försökte visa på ett mjukisdjur hur maten går in genom munnen, via magsäcken vidare ut i tarmsystemet där maten tyvärr råkat fastna i en bilkö och det enda sättet att få bilarna att åka är att ta denna medicin, tyvärr nu i rumpisen men ändå, det behövs. OK efter viss tvekan....men pruttade ut vätskan efter ca 15 sekunder. FAILED och åker sedermera till stranden för att bada med familjen K!

FÖRSÖK TRE: Inhandlar efter badet LAKTULOS och RESULAX på Apoteket i Sickla, snabbt hem och mata en helt lugn 4-åring med den förstnämnda trolldrycken. Går bra, hon sväljer utan att protestera för "annars måste vi åka till doktorn" vilket brukar hjälpa som argument. Inget händer på flera timmar, vi äter middag och kompisen L kommer över, barnen leker och magfunktionen lika med noll. FAILED!

FÖRSÖK FYRA: Anna ringer först Vårdguiden som tycker att vi ska pröva med RESULAX eller OLIVOLJA (tro't eller ej) och såklart väljer vi det förstnämnda, för vem vill ringla RESULAX över sin grönsallad till veckan??? Nu börjar det hända grejer, viss panik uppstår då dottern får frossa och enormt ont, gråter och vrålar som en galning, men på ca 20 minuter är bilkön och därmed smärtan som bortblåst. Alice reaktion är helt ovärderlig och skulle förgylla vilken pappabloggs textmassa som helst, när hon efter en lång suck med lättat leende utbrister: -Mamma, när ska vi HA sommardisco? och snurrade sin rosa slinga runt pekfingret som om inget hänt... STRIKE!

Noterar förresten att den allsvenska fotbollstabellen bara ser trevligare och trevligare ut, eller hur!?

Sleep tight!

Sickla, spekulationer och djupdykningar

2009-08-08T18:09:00.001+02:00

Äntligen fredag! tycktes hela Hammarby Sjöstad sucka igår, iallafall min sambo som jobbat hela kämpat hela veckan på MVC där hon är barnmorska. -Äh vadå, säger jag med glimten i ögat, du jobbar ju 75% - rena semestern ju hee hee... Som sagt med glimten!

Fredag eftermiddag och kväll tillbringades annars i Sickla, Sveriges kanske trevligaste men definitivt spretigaste köpkvarter, HELT omöjligt att parkera på ett ställe, man får helt enkelt flytta bilen utifrån var man råkar handla för stunden, och ska man både på "gröna skylten" och kika i klädbutiker får man antingen skaffa pulsklocka eller det mest troliga alternativet, köra bilen till andra sidan köpkvarteret. Men ändå så mysigt och min sambos favorituttryck "strosa i Sickla" stämmer faktiskt, oftast är det ingen hets och trängsel i detta utspridda shoppingmecka.

Efter butikerna blev det italienskt på Forno Romano. Annas rätt var nog den godaste pasta man smakat på länge, medans jag var modig nog att ta en pizza, hehe.... Men den var riktigt smaskig med parmaskinka, oliver o ruccola, nästan ny favvo. Mitt i middagen börjar vi prata om hur viktigt det är att Alice dricker annat än mjölk för att få igång sin mage, hon som haft förstoppning under veckan o endast lyckats en enda gång på 8 dagar....
-Men mamma, jag har faktiskt bajsat för två dagar sedan, sådeså! Jag vill ha mjölk nu, jag måste det.
-Ah kanske imorgon, men vatten idag, du är ju förstoppad, svarar jag snabbt.
Då spänner Alice ögonen i Anna och utbrister surt: -Ni spekulerar bara!
Döm om mammas och pappas chockade ansiktsuttryck när vår 4-åring återigen använt ett ord som man bara trodde journalister och landslagsspelare använde i tid och otid... Hahahaha, sen kom skrattet som häll i sig bra länge, Alice du upphör aldrig att överraska och förvåna dina stolta- om än mycket roade- föräldrar...

Idag hängde vi med vår granne tillika ungarnas kompis L med familj samt min storebror med familj på Eriksdalsbadet. Skönt, varmt och helt underbart, varför går man inte dit oftare när man bor endast 1 km därifrån. Alice är lite försiktig general när det gäller bad, men kompisen L tycktes inte rädas en bassäng eller att dyka, sina tre år till trots, ungen är hur cool som helst när hon dyker 4-5 meter under vattnet... Nåja, efter ett tag visade minsann Alice oxå att hon vågar och tog ett viktigt steg framåt genom att iaf "dyka" med huvudet under vattnet några ggr. Molly var mer sparsam men doppade sig iaf lite strax innan hemgång! Skoj!

AIK-BP 2-1 efter att legat under med 0-1 en bit in i andra halvlek. Viktig seger i derbyt, även om jag har ett hjärta med i båda lägrena!!! Brorsan kommer hit på middag och det är tur Gnaget vann, annars risk för sura miner...

Nu ska jag fixa middag, GRILLAT!!!! Ses och hörs!

Det finns inga träd...

2009-08-07T08:00:00.000+02:00

...som växer till himlen. Även det underbaraste av sommarlov tar slut och nästa vecka är det dags för Alice att träffa kompisarna på förskolan. När jag för en minut sen frågade henne hur det kändes sa hon kort men leende: -Kul! och återgick till Bolibompa, hennes trogna "morronkompis" medan pappa gör i ordning lillasyster Molly till prinsessa i sommarklänning. Stolt med sin nyklippta lugg sitter hon koncentrerat och lever in i "Gissa sången" medan lillasyster ivrigt springer runt med sin blå dockvagn högljutt babblandes de enda ord hon ännu mäktar med: -Babba, gocka, titta, Dla.... (översatt Pappa, Docka, Titta, Alice...) Hur Alice kan bli Dla har vi inte lyckats lösa men det är ju huvudsaken vi förstår varann, eller hur?

Språkbegåvning på gång kanske... Jag har iallfall bestämt mig för att Molly ska lära sig finska. Ja, du läste rätt! Mitt eget kära modersmål, som jag så bittert ångrar att inte även Alice fick lära sig, ska Molly få grunderna i. Har prövat lite med Alice på senare tid, men mötts av en 4-årings trotsiga skepsis. -Pappa, du är pinsam!
Shit, sa du verkligen det där Alice, undrar jag men vågar inte säga nåt, blev bara såå häpen.
Har konsekvent pratat detta med Molly sedan hon föddes med förhoppningen att hon nångång ska få dra nytta av sina finsk-ugriska språkkunskaper, inte minst med mina finska släktingar, men framförallt kan det ju vara nytta av det i framtiden när hon ska söka jobb o så. Haha var då, på Viking Line kanske??? Men jag antar att det går som för min lillebror Niklas, när man börjar förskolan så tar svenskan över helt, men jag SKA kämpa för det iallafall så får vi se.

Förskolan ja, vår lillbebbe ska om ett par veckor börja i förskolan, försöker själv att förstå denna fullständigt horribla tanke, att hon som nyss låg i bebiskorgen o jollrade, från och med nu ska tillbringa hela dagar hos helt nya, vilt främmande människor som hon ska leva i symbios med, fjärran från mammas och pappas trygga och mjuka famn. Och vi ska ägna hela dagarna på jobbet åt att tänka på barnen, ringa till dagis och kolla att allt är bra och entråget längta efter att hämta hem dem till oss och.....

Näe, det var bara ett ironiserande, för jag vet att Molly kommer att supertrivas på dagis, precis som Alice gör och pedagogerna på avdelningen är fullständigt fantastiska, helt enkelt underbara och jag litar till 100% på dem och deras förmåga, dessa två pedagogerna -mina vänner- är högt älskade av vårt äldsta barn! Inte sällan nämner hon deras namn med vördnad och viss kärlek och nu när hon flyttar en trappa upp till de äldre barnen, får lillasyster Molly ärva "fröknarna" som både jag och Anna är övertygade om, är världens bästa pedagoger!!!

Vi har haft en otrolig tur med pedagoger, ända sedan vi för första gången gick med Alice till Förskolan Växthuset i Nacka. De var också helt underbara och gjorde allt för våra små barn. Minns Mikaela, Maria, Annica, Gasha och alla andra med glädje, Alice minns fortfarande era namn och råkar ni läsa detta så ta åt er, ni gav Alice en trygg start i livet allihop!

Inskolningen blir enkel och smidig, jag bara vet det! Molly har ju dagligen besökt förskolan när vi lämnat och hämtat Alice, klättrat upp i famnen på de två "fröknarna", ovetandes att dessa ska komma att ta hand om henne på dagtid i flera år framöver och modigt har hon vandrat in i lekrummet och leende knyckt leksaker ur händerna på lekande dagisbarn och kramats av barnen och känt sig hemma där som visste hon vad som komma skall. Därför vet jag att "speed-inskolningen" på ca 3 dagar som Sthlms Kommunala förskolor föredrar, kommer att bli "klockren" för min lilla bebbe och jag kan återgå till mitt hektiska säljarjobb efter nästan 4 månader av mys, mys och mys... USCH DÅ, måste sommaren och pappaledigheten redan ta slut?

Som sagt, det finns inga träd som växer till himlen...

Bloggare får svarta ringar under ögonen

2009-08-06T08:28:00.000+02:00

God Morgon världen haha! 29 grader varmt i lägenheten, svettig värre, ungarna sovit dåligt, deras pappa tröttmössa för han har startat en blogg igår kväll/natt...självklart vaknade den yngsta extra tidigt också!

Verkar åter bli en sån där varm, fuktig, kvalmig, svettig och jobbig dag, varför klagar jag nu på det, jag som är uppvuxen med Kirunasommar och tänk att man inte är nöjd nu heller, fast man äntligen har varmt och myggfritt. Jodå jag är glad när det är fint väder, älskar sommarn men också att uttrycka min blotta klagan när t-shirten klibbar längs ryggen och ögonen kisar som två livrädda streck i anletet... Idag tänker vi vara ute, jag och tjejerna, först på vår innergård, ett trädäck på sisådär 600 kvm med en poppis lekplats och sen efter lunch en skön promenad längs kajerna i Hammarby Sjöstad. Härligt, det är verkligen en grymt stadsdel, har nog aldrig trivts så bra någon annanstans. Behöver jag säga att våra närmsta grannar harmoniserar med det övriga, dom är helt enkelt jättetrevliga, SKÖNT!

Alice behöver definitivt röra på sig så hon får igång sin förstoppade mage, då räcker det inte med gungor och sandlådor... tjejerna sitter nu intill varann i soffan och tittar på "Bompa"och jag ska joina dem några minuter och sen göra dom i ordning för en dag utomhus, smörja in med solkräm och solhattarna på :)

Första inlägget nånsin, blev ganska långt...

2009-08-05T23:06:00.001+02:00

Dags för mig att göra som "alla" andra, glida in i den pompösa bloggvärlden där man avslöjar allt man kan, vet, tycker, vill, vågar....eller? Känns spännande. Min blogg dedikerar jag mina helt fantastiska döttrar Alice 4 år och Molly 1 år som verkligen ser till att man lever. Och då menar jag framförallt i positiv anda! Även om de emellanåt ger en gråa hår, (vilket hår tänker ni nu) så är livet som pappa fascinerande och nåt helt annorlunda än man låtsades tro, innan dom kom till världen och ansvaret plötsligt spände som ett bälte över bröstet och stoltheten inte visste några gränser.

Ansvaret ja! Jag minns när Alice exakt kl. 13.00 kommit till världen med kejsarsnitt och barnläkaren på SöS-förlossningen, tillsammans med några medicinstuderande tog med henne till ett rum för att kontrolleras och Apgar-bedömas. Jag stod vid sidan om och tyckte att min dotter var det vackraste som någonsin skådats, sin nyförvärvade bleklila färg till trots! Och genom mina -av glädjetårar grumlade ögon- följde jag vitrockarnas minsta vink, ord och blickar. Som i trans hörde jag doktorn rabbla några siffror och så vände han sig plötsligt till mig av alla människor...
-Gratulerar pappa, nu kan du bära in din välskapta dotter till sin mamma, ekade den medelålders rutinerade och för evigt hjälteförklarade doktorns röst i mina öron.
-Men hur ska jag ta..., hann jag bara få fram innan vitrocken avbröt min fråga.
-Precis hur du vill, du klarar det här!
Ojojoj, nu var det jag som skulle ta över, axla ansvaret, lotsa in Alice till mamma och sen vidare ut i livet, wow!
När jag bar in Alice till Anna som låg kvar på sängen i op-salen lovar jag er, att jag var så JÄKLA stolt att ingen någonsin varit stoltare än jag. Hela världen kretsade kring mig, min nyfödda dotter och min sambo Anna som kämpat och varit otroligt tapper i nästan ett dygn!
ANSVAR OCH STOLTHET var precis vad det handlade om, där började min resa som pappa på allvar, året var 2005!

När Molly föddes 2008 var det ett precis lika magiskt och underbart ögonblick! Några veckor innan beräknat datum besökte vi min bror och hans familj i Vasastan. Vi kom hem ganska sent och Alice somnade redan i bilen på väg hem. Jag bar in henne till sängen, tog av henne ytterkläderna och hon gnydde nåt om dagis innan hon somnade om. Jag var trött och efter kvällsbestyren äntrade jag bädden och läste en stund. Anna hade massa energi så hon ropade från badrummet: -Jag tror jag packar BB-väskan klart, man vet aldrig när det sätter igång!
-Haha, kan du inte göra det imorgon, du har ju all tid... Jag är skittrött!
-Näe, nu gör jag allt klart för säkerhets skull, sa hon bestämt precis som att hon kände på sig att nåt skulle hända.
Efter en stund, slumrade jag in.
-AJ! hördes från badrummet.
-Va gör du, fick jag ur mig i tröttmössan.
Anna smög in i sovrummet där både jag och Alice låg nedbäddade.
-Det där kändes som en värk, inte som en sammandragning, sa hon och plötsligt var även jag klarvaken. Tur att jag packade i ordning väskan.
-Ojdå, vad gör vi nu?

Vi satt och pratade en stund, värkarna kom o gick men allt lugnade ner sig efter ett tag och Anna ringde även till förlossningen för att rådfråga, pga att vi hade en inbokad tid för kejsarsnitt om ett par veckor. Jag somnade om och kände mig lugn av svaret Anna fick från barnmorskan, avvakta!

Nån timme senare ruskade Anna liv i mig igen.
-Nu är det allvar, ring din brorsa, han har ju lovat ställa upp och vara med Alice. Jag har regelbundna värkar och har ringt SöS, vi ska in NU!
Jag var uppe ur sängen på nolltid och ringde min brorsa. Han kom med taxi efter en halvtimme och la sig bredvid Alice, vi hade inte hjärta att väcka henne och oroa henne mitt i natten.

Väl inne på förlossningen kopplades Anna som brukligt upp mot en apparat som mäter värkar och barnets hjärtljud. Sen fick Anna värkstoppande mediciner, det var ju bestämt att vårt andra barn även det skulle förlösas med kejsarsnitt. Anna blev registrerad och aktiverad i operationsplaneringssystemet (längsta ord jag nånsin använt) och nån timme senare var det dags! Allt gick i repris kändes det som, samma op.sal som 2005, samma säng, samma skynke som skilde mammans ansikte från området där det skulle snittas, samma rostfria stålpall för pappan att sitta på och samma gurglande ljud när barnet lyftes ut ur fostervattnet. Wow, wow, wow, men jag var inte samma kille som då för nästan exakt tre år sedan. Lugnt och stillsamt men än en gång med glädjetårarna forsande, konstaterade jag att det var en dotter, Alice lillasyster! Namnet Molly var redan klart, det hade Anna föreslagit för länge sedan och efter ett tags tveksamhet hade även jag köpt det som ett coolt och "modernt" namn! Liten som ett pyre, knappa 3 kilo och 48 cm var lilltjejen när jag återigen stolt bar in en dotter till Anna efter Apgar-koll och efter att symboliskt ha fått "klippa" av den gummilika sega navelsträngen som under 9 månaders tid försörjt vår dotter med mat, dryck o syre...

ANSVARET SPÄNDE ÅTERIGEN SOM ETT BÄLTE OCH STOLTHETEN VISSTE INGA GRÄNSER när jag timmarna senare satt på uppvaket och messade alla jag kände och ringde till mina och Annas föräldrar och syskon och inte minst Alice. Hon var nog lite chockad för hon hade inte tid att lyssna mitt i sin lek hos farbror Mika och hans familj.

Idag är jag 35 år, rutinerad tvåbarnspappa (ironi....) och har kämpat med både kolik och svåartad förkylningsastma hos mina döttrar, men sånt glömmer man fort! För de där två tidigare nämnda fantastiska händelserna har för alltid etsat sig fast i mitt minne, jag plockar fram dem ur mitt minnesarkiv då och då och minns hur osäker man var inför papparollen. För övrigt är man lika osäker fortfarande eftersom varje dag verkar presentera mig nya utmaningar och glädjeämnen. För tillfället är jag pappaledig och hemma med båda flickorna, medan stackars Anna sliter på i sommarvärmen...som barnmorska, kanske världens mest fascinerande och viktiga yrke!? Hade jag varit tjej skulle jag absolut jobbat med samma som Anna, men nu är jag kille, säljare och det passar nog mig bättre ändå! Avslutar dagen med ett citat om att inte gå och vänta för "Det är dagarna som går som är livet".